Skidan slinter
Grattis Byggmark till VM-silvret i slalom, tippade att han skulle bli bäste svensk inför andra åket.
Borde väl hållit på Berse-pojken Myhrer men med en bana som var spårig och alltför brant för honom, han kör bättre på flacken, så var jag inte så säker på hans chanser.
Nu tror du att jag är expert på alpint och hållit på själv med denna sport.
I och för sig gjorde jag det en gång i tiden, men för längesedan.
Jag, min bror Håkan och Roland en tremänning brukade åka på berget ovanför där vi bodde. Vi hade sett lite på TV hur dom gjorde, Roland verkade kända till en åkare, han skrek Zimmerman när han slängde sig ut i "pisten".
Pisten var ett litet stup på berget som vi trampade till en slalombana. Inga vikkäppar inte, nä granruskor fick duga. För att komma dit hade vi värmt upp med en dryg kilometers skidtur i skogen på våra skidor.
Skidorna jag hade saknade stålkanter så det var lite svårt att svänga.
Pjäxorna var vanliga av läder, en modernitet hade jag, låg fästpunkt hette det, hakar på sidan av skidan där kabelbindningen sattes fast så att pjäxan hölls ner.
När trampandet och bansättningen var klart körde vi igång. Jag fick åka sist för jag var yngst.
Började helst inte högst upp för jag har höjdskräck, inga hårnålar och vertikaler utan rakt stakat, ner mot målet.
Och där gick det allt som oftast ner i lössnön, brättena skär ner, jag hamnar med huvud och armar mot jordens mittpunkt, skriker på hjälp men ingen hör för all snö runt huvudet.
Efter mycket om och men så blir det några åk till innan det börjar skymma och hemfärden börjar, en behaglig utförsåkning i spår som vi gjorde för några timmar sedan.
Nej, jag såg tidigt min begränsning i den alpina disiplinen. Det fick bli skidåkning på tvären istället.
Från en skidmetropol fast på sommaren, Åreskutan.
